Peter Dahls bästa konstminne
Efter en vecka i Turkiet hösten 1997, med studier av sufier etc. fann jag vid hemkomsten ett pappershav framför faxapparaten, i samma ögonblick kom ett fax med en förfrågan om middag på Le Bistrot de Wasahof på Dalagatan och jag svarade ”ja!”. Sedan den middagen då Peter under fyra timmar berättade allt om färglära, om färgers egenskaper, användning och sammansättning, har vi varit tillsammans. Peter talade med glöd om umbra, kobolt, kadmiumvitt, Neapelgult och sedan kom en lång utläggning om blyantimonat, att det orangegula pigmentet har bly som verksam beståndsdel, ingen gul färg går upp mot giftigt Neapelgult! Blyvitt och kadmiumfärger var också svartlistade. Vidare var linolja utspädd med lacknafta eller terpentin farligt, Peter frossade i alla hälsovådliga otäckheter han ägnade sig åt. Bly, arsenik, krom, kvicksilver, ja, raden av oorganiska pigment som upprabblades gav ett starkt intryck, här satt färgernas mästare framför mig och talade maten kall med giftiga pigmentredogörelser.
Peter ser och hör (i viss mån) det som är inom synhåll. Hörhåll har alltid varit ett relativt fenomen i Peters värld, när han inför stor publik på Järnkontoret vid Kungsträdgården visade ett bildspel över oljemålningen Dans i det blå som ägs av Moderna Museet, verkets tillkomst bild för bild, med övermålning på övermålning, fascinerade publiken och efteråt vid frågestunden räckte en dam upp handen och frågade:
– Är det en eld som syns runt det dansande paret?
– Näää, det är ingen älg! svarade Peter korrekt och pekade allvarligt på nästa frågeställare. Fnisset i salen noterade han inte, vem brys sig om sådant? Peter är den rakaste person som går att uppspåra, det han hör är det förmodade sagda och får sitt svar, inga krussiduller, eller reflektioner över det hördas sannolikhet, huruvida damen i publiken verkligen trodde att en älg rullat ihop sig runt det dansande paret, eller ej. Det var alltid roligt och Peter berättade glatt en gång, att kompisarna i bowlinggänget sagt:
– Du är så rolig, för du säger roliga saker, fast inte på skämt! Detta funderade han över och kom fram till, att han nog inte riktigt begrep när han var rolig, och så skrattade vi åt det.
I november år 2000 var vi var bjudna till Inger Lavik Opdahl – som då var norsk kulturattaché – på middag 19.00. Peter meddelade på dagen ifråga att han skulle tacka nej till den whisky som några av bowlingkompisarna gärna bjöd på i omklädningsrummet efter spelet. Peter har anklagats för både alkoholism och misogyni av icke insatta journalister, efter tjugo år tillsammans med Peter har jag varken märkt det ena eller det andra. En konstnär som gärna dricker whisky, men vet när och hur, kan skratta åt etiketten som kategoriserande personer försökt fästa på hans panna.
Peter hade värdinnan till bordet och jag hörde honom berätta om ”kissedoggar”. Inger hade läst Peters memoarbok Mot ljusare tider (1989) och undrade vad ”kissedogg” betydde. Pojkarna i folkskolan kallade läroverksgossarna för detta, ”kisse” kom av ”kis”, det vill säga ”grabb”, men ”dogg”, det kunde Peter inte förklara, han sade emellertid självsäkert att det kom från ”dansk dogg”. Värdinnan såg inte riktigt nöjd ut med Peters etymologiska utläggning, men sade artigt:
– Menar du grand danois?
– Ja, just det, de som gick i läroverket var ju litet finare och större än de små gläfsande folkskolepojkarna. Då såg Inger riktigt belåten ut.
Kollegan Marja-Liisa Keinänen försvarade sin doktorsavhandling Creating Bodies: Childbirth Practices in Pre-Modern Karelia (2003). Mitt i den spännande debatten, då respondenten tystnat och opponenten försöker få fram någonting subtilt i den karelska folktrons bild av barnafödande, får Peter kramp i sitt vänstra ben. Han vrålar till, men kan inte sträcka ut benet på grund av de tätt sittande bänkradernas förmåga att låsa långa ben. Disputationen kommer av sig! Det var ju inte en åhörares inlägg (även om det hade passat med en fråga om eventuella effekter i samband med kaliumbrist), men opponenten reagerade eftersom betygsnämndens ledamöter skall ges möjlighet att ställa sina frågor före de övriga åhörarna. En tusendels sekund lyckades Peter skapa förvirring, men Siv Norlander-Unsgaard som satt på Peters andra sida och var expert på samisk jojk sade högt med bestämd röst, att Peter Dahl hade en stor begåvning för icke-verbal sång. Alla skrattade och Marja-Liisa kunde fortsätta briljera, nu var stämningen mer avslappnad. Peter hade tagit udden av den nervositet som tidigare varit förnimbar. Han viskade sedan att det var ett creekindianuttryck för ”aj!”, Siv rättade honom, de heter muskogéer. Peter tecknade en sådan som barn, eller var det kanske en shoshone, med tanke på böckerna om Hjortfot.
Många gånger utfärdades orättvisa anklagelser om nedsättande kvinnobilder och en halvdold misogyni. Konstkritikern har alltid rätt att läsa in vadhelst han/hon önskar i en bild, receptionen kan varken konstnären eller konstnärens hustru påverka, om konstnärens syfte är en del av bilden, eller ej, hör inte receptionen till. Peter har dock blivit väldigt ledsen då ”illvilliga” tolkningar ägt rum, men säg vilken artist som inte blir nedslagen av anklagelser, speciellt då en konstnär tillskrivs personlighetsdrag som är honom helt främmande. Den Peter jag känt under tjugo år har alltid varit en gentleman, hans åsikter om ”endast-män-i-konstnärsklubben” beror i stor del på den framväxande sjukdom som hänger ihop med tryck mot frontalloben. Det finns ett behov av kategorisering för att inte världen skall falla samman. Fram till 1960-talet använde sociologer begreppet ”kön”, könsfrågor handlade om skillnader mellan män och kvinnor, dessa skillnader sågs som ”naturliga” och objektivt givna. Könsroller studerades medelst normativa föreställningar. Trots att genusbegreppet öppnade många dörrar och visade att genus inte är en egenskap hos individen, utan något som framställs i mänskligt samspel (och på institutionell nivå, i familjen, skolan etc.), blev det begränsande. Könsbegreppets skillnadstänkande överfördes till genus, eftersom två tänkbara genus, det maskulina och det feminina, kopplades till de biologiska könen. Kön antogs fortfarande bero på biologisk, genetisk eller fysiologisk skillnad. Dagens poststrukturalistiska kön- och genusteoretiker förkastar denna bild av ”kön”, deras mål är att förstå könet eller kroppen som ett konkret, historiskt och socialt fenomen, inte som essens. Peters förståelse av debatten har varit att både ”kön” och ”genus” är kategorier, eftersom de flesta på ett mer eller mindre omedvetet sätt vidmakthåller det system som innebär kvinnans sociala underordning, vill han medvetet lyfta upp kvinnan genom att låta henne slippa Konstnärsklubben. Låt gamla konstnärer få sitta där och vara gubbar, ett förpuppat patriarkalt system, det går ju ändå inte att komma med några generella analyser – Kvinnor? Vilka kvinnor? Vem talar? Den kvinnliga konstnären tillhörande övre medelklassen kanske har en kvinna från Latinamerika eller Sydostasien som sköter hemmet medan hon går på ”klubben”, det finns ingen rättvisa, brukade Peter säga, och det håller alla med om. Kvinnoförtryck ägnar sig hela världen åt, men i Peters sällskap är det ingen som känner sig kuvad.
– ”Snälla, glöm inte mjölk och ägg från ICA på hemvägen!”
– ”Inga problem, jag kommer snart!”
Det dröjde och dröjde och dröjde denna marsdag 2010, hem kom varken ägg eller Peter. Några mindre trevliga ungdomar hade knuffat honom mot en husvägg på Norr Mälarstrand och slitit åt sig sedlarna i plånboken. Hela den brutala övningen ledde till såväl hjärtinfarkt som stroke. På akuten, S:t Görans sjukhus, diskuterades om en kardiolog skulle fixa hjärtat eller en läkare på stroke-enheten skulle behandla huvudet, prioriteringsfrågan var inte helt enkel, men de valde huvudet först. I virrvarret missades en liten tumör som låg och tryckte mot frontalloben, den uppdagades inte förrän 2015, då var det för sent att göra ett ingrepp för avlägsnande. En godartad tumör, stor som en tennisboll, låg bakom alla ordproblem som skyllts på stroken – med facit i hand föll världen i gråt.
/Tina Dahl Hamrin
Stockholm 4 april 2018
