←  Gå tillbaka till Caroline Af Ugglas

Caroline af Ugglas bästa konstminne levereras inte från konstnären. Som den rebell hon är inte ett konstminne, utan något helt annat.

I sann rebellisk anda levererar af Ugglas inga bästa konstminnen utan minns istället en tråkig händelse som under en period i hennes ungdom såg ut att kunna helt sabotera för ett framtida konstnärskap.

– Jag bad min morfar att måla en röd bil till mig. För det motivet låg liksom utanför hans ramar. Senare kommer jag hem till honom och då presenterar han konstverket som jag önskat – en utklippt bild av en bil har han låtit klistra på tavelduken som ett … kollage? Jag vet än idag inte om det var något slags statement från hans sida… Jag tog i alla fall hem den och låtsades att jag tyckte om den. Och lite senare tog jag bort bilen. Grejen var att han hade målat nånting under bilen som han kanske upplevde blev misslyckad.

Något slags budskap

Någon klarhet i det eventuella hånet från konstnärsmorfarn kommer af Ugglas aldrig få klarhet i. Hon grubblar på om det kanske var något slags budskap till henne som ung om konstnärers orubbliga integritet. Men om så var fallet uppskattar hon i alla fall inte sentensen:
– Om mina barn bad mig måla nåt så gör jag det.

Konst eller musik

Även negativa händelser fungerar formativt för en persons utveckling, och säkert har vi därför, på ett litet kringelikrokigt vis, af Ugglas lite snarstuckne konstnärsmorfar att tacka för hennes konst. Men nära var det att hon svor sig fri från allt vad konst hette och istället enbart ägna sig åt musiken – som hon ju i lika stor del fick från modern. Trots morfadern drog måleriet till sig Ugglas. Eller tvärtom. Den sprudlande antidepressivismen som är af Ugglas signum kanske kom till genom morfaderns skugga? Rena spekulationer – men oavsett så har vi här en liten skärva eller pusselbit som kan läggas till det mångbottnade konstnärskap som kännetecknar Caroline af Ugglas.

 

 

 

 

 

Skriven av Christopher Scott
Copyright © Galleristockholm.se