← Gå tillbaka till Maria Larkman
En efterlängtad konstvisning på Stadshuset
Äntligen fick jag sätta på mig den där kjolen jag köpt för tillfället med påfågelmönster i vackra gröna nyanser och känna det där pirret som man får inför en utställning eller en konstpresentation. Även om jag haft många utställningar, föredrag och presentationer så är det här någonting jag aldrig förr varit med om.
Upprymd och med solen i ansiktet njuter jag av varje steg som tar mig närmare Stadshuset – vet att jag ska tala inför 250 personer, det har jag heller aldrig gjort. 
Snart framme.
Inne blir jag väl omhändertagen och de går igenom steg för steg vad som ska hända. Sorlet, människorna och att se det täckta konstverket stå uppställt på ett staffli i den berömda marmortrappan känns både overkligt och helt naturligt på samma gång. Vi har ju pratat så mycket om det här och jag har redan visat motivet för styrelsen, som blev mer än nöjda. Det grafiska bladet har jag suttit och signerat och numrerat i tre dagar. (Man måste ta det i omgångar annars får man kramp.)
Vi sitter och äter och njuter av mycket god mat och gott vin. Då, plötsligt, händer det saker och det blir det bråttom. En mygga ska sättas på plats och tekniken ska kollas.
Oj, oj, nu är det dags att kliva upp i den omtalade trappan där så många berömdheter har gått!
Förväntan, nervositet och lycka i Blå hallen
Ohhhhh, det går ett sus genom Blå hallen! Inom mig pustar jag samtidigt ut, man vet ju aldrig …
När nästan alla har gått står vi fortfarande kvar och pratar ett par stycken.
– Vilken tur att alla verkade gilla konstverket så mycket, säger jag, varpå en av tjejerna utbrister:
– Va? Vad säger du? Menar du att du också är mänsklig?
Ja, det är klart! Det finns alltid tvivel och tankar om att man kunde gjort det lite bättre eller lite annorlunda. Så även i de mest lyckliga situationerna kan tvivel uppstå, men det är just det som för mig framåt och som utvecklar mig som konstnär.
Maria Larkman
