← Gå tillbaka till Catrine Näsmark
Catrine Näsmarks bästa konstminne
Det första är när drottningen skulle hämta sitt porträtt av kungen.
Stämningen var högtidlig, lite nervös, som det lätt blir när man visar upp
något så personligt. Hon stod länge och betraktade målningen. Sedan
lutade hon sig fram, kisade lite och sa:
”Men han ser ju ut som en anka!”
Jag ville sjunka genom golvet och stanna där.
Tankarna rusade – vad hade jag gjort? Men så log hon och fortsatte:
”Nej, det är bara en liten tofs i håret där bak, som får honom att se ut
så.”
Vi skrattade alla, och plötsligt kändes situationen lätt igen. Det var ett ögonblick av både förlägenhet och värme – en påminnelse om hur levande och oförutsägbart mötet med konst kan vara.
Det andra minnet är av helt annat slag. Jag körde motorcykel hela vägen från Stockholm till Bordeaux, med ett rullat porträtt fastspänt på ryggen.
En gammal motorcykel, ett långt äventyr, och en känsla av skräckblandad förtjusning. Vägen dit kantades av små missöden, regn, tappade verktyg och oväntade möten – men också av en frihet jag sällan känt. När jag till slut kom fram, trött men lycklig, och överlämnade porträttet, kände jag en enorm stolthet. Det var som att resan i sig hade blivit ett konstverk.
